Först publicerad 3 februari 2018. Bearbetad för Helsingia 2026.
Det här är en berättelse om min mormor Mary — om hennes uppväxt, hennes familj, hennes hem och de minnen som ännu lever kvar i mig. För mig är hon en av de människor som alltid tycks finnas kvar, inte bara i fotografier och anteckningar, utan i rörelser, röster, dofter och små vardagliga saker som fortfarande bär hennes närvaro.

Mary Dorence Svedberg föddes den 24 juli 1929 som dotter till Hilda Maria Nyqvist och Hans Martin Svedberg. Hon var parets andra dotter. Familjens tidiga år verkar ha präglats av oro och förändringar, och när Mary ännu var liten kom hon tillsammans med sin mor och systrarna att bo i Skogsta, nära den egna släkten på moderns sida. Senare flyttade de till Nyåker, där mormor Marys barndom tog form.

När Mary blev vuxen gick livet vidare in i ett nytt skede. Som ung träffade hon Erling Hedblom, min morfar. De gifte sig 1949 och blev tidigt en familj. I de bevarade fotografierna från deras unga år finns något både högtidligt och ömsint — ett slags början som ännu går att ana.

Vigseln ägde rum i Ljusdals kyrka, och Mary står brud i vit klänning, lång slöja och brudkrona. Fotografierna från bröllopet hör till de bilder som stannar kvar. De bär både tidens uttryck och något mycket personligt.


Efter vigseln skapade Mary och Erling sitt hem och sin familj. Barnen kom tätt, och livet fylldes av arbete, omsorg och vardag. Under många år hörde familjens liv samman med Rönnåsen och Gryttjesbo, platser som fortfarande bär många minnen.

För mig är mormor Mary nära förknippad med allt det som hörde barndomen till: skidåkning, bärplockning, brev, skratt och närvaro. Jag minns hur vi åkte skidor tillsammans mellan gårdarna, ibland med schäfrarna springande genom snön. Jag minns också hur hon plockade bär — snabbt, noggrant och med en självklar kunskap om skogen och markerna. Hon hade sina knep, sina ställen och sina sätt att få allt att fungera.

Vi skrev brev till varandra, och jag har kvar dem än. Jag minns hennes sirligt formade bokstäver och hur hon alltid verkade ha tid att skriva, svara och hålla kontakt. Hon hade också ett särskilt öga för hem, kläder och inredning. Hon hjälpte gärna till, ibland på eget initiativ, och hon hade en känsla för vad som var fint och vad som passade.
Mormor Mary älskade att ha barn och barnbarn omkring sig. Jag kan fortfarande höra hennes skratt när något blev tokigt eller när vi hittade på något som roade henne. Hon tog emot oss med värme, och den känslan har stannat kvar långt efteråt.
Livet bar också på sorg. Sonen Robert omkom i en bilolycka 1982, och några år senare brann Rönnåsen ner. Sådana förluster sätter spår som inte alltid syns utåt. Med åren blev Mary också sjuk, och hennes minne förändrades långsamt. Till slut bodde hon sina sista år på Tallnoret i Ljusdal.
När hon gick bort den 3 mars 2003 satt jag hos henne och höll hennes hand. Det är ett minne som fortfarande lever mycket nära. För alltid älskad.
Kategorier: : Släktberättelser, Ur arkivet